mirja och arma

Under hela min uppväxt har jag aldrig riktigt ägt en nyckel. det har funnits perioder då jag försökt äga en, men dessa perioder har alla slutat i fiasko. När jag och Marja flyttade in på Steingata 41 i början av augusti, såg vår hyresvärd oss djupt i ögonen med en allvarlig blick och tryckte sedan varsinn nyckelknippa i händerna på oss. Rummet fylldes då av ungefär samma laddade stämning som när Frodo tar på sig ansvaret att bära Ringen.  Från första stund visste jag att det skulle bli en tuff kamp att hålla reda på de tre små metallbitarna.

Och så, i början av november hände det som inte fick hända. jag hade vart ohemma i ungefär två dygn, och någonstans under dessa timmar hade jag misst ringen nycklarna.

Men så igår, lite mer än en månad senare, går jag och marja förbi check point. tanken slår mig då att nycklarna kanske ligger där inne och vilar. Vi sövlar därför in i den tomma lokalen och frågar. Han som stod där bakom bardisken såg tveksam ut men började lyfta och leta under allt skrot som låg där. trodde ett tag att hoppet var ute tills det att han lyfte upp något nyckelliknande. och det var mina nycklar.  Jag blev glad och änglar sjöng.

Tänkte därför att det vore passande att ta en fin bild på mig och nycklarna men kom då på att de säkert redan finns folk som har tagit liknande bilder. Så, skönt för mig att slippa.

vi som sulle på julmarknad idag..

det här är vad jag fastnade framför idag när jag kom hem från jobbet.

vackert.
känslosamt.
äkta.
norsk översättning.

och jag borde gå och lägga mig

backeli bika

---

Idag har jag lekt spökelse-leken med en massa galna norska barn. Jag fick äran att vara zombie hela tiden. Det var så roligt att jag blev helt besviken när en riktig fröken sa att jag var tvungen att ta paus i fikarummet.

Och nu i denna ljuva morgonstund är jag hemma efter jobb nummero 2 och sitter jag här med ett ihåligt huvud och ögonlock gjorda av något jävligt tungt material, kanske bly eller sten.

Fortfarande zombie.

Jag borde sova så att jag är någorlunda levande när min underbaraste sambo kommer hem. Men de två metrarna mellan soffan och vår himelska säng känns som minst fem.