mirja och arma

Troligen den sista lediga dagen i Stavve för denna gång. Idag ska jag fixa min sunkiga utväxt, städa, göra vuxna grejer. Det känns jävligt delat att lämna oljebyen. Längtade "hem" eller vad man ska kalla Umeå för mer för några veckor sedan än precis nu. Har fått det bästa av Stavve sedan jag kom hem från mitt backpackäventyr. Alla som bor här men framför allt de speciella som bor här! Nästan hela svenskgänget samlat på Hall Toll i lördags till exempel, så sjukt bra ni är. Stor kram och massa kärlek till er. De månaderna jag haft i Stavanger är absolut några av mitt livs bästa. Skålen går till Stavanger detta morgonkaffet. Men ni i Umeå, snart kommer jag och ska refilla sinnet med er. Det är både kul och knivigt när hjärtat håller av och slår för personligheter på olika longituder och lattituder runt om på klotet. Ett försök till logiskt tänkande blir ganska snabbt nermejat av alla känslomässiga aspekter. Det finns inget för mig självklart val. Inget är logiskt samtidigt som allt är det. Som tröst kan man ju säga att det tack och lov inte är statiskt, det är fritt att göra vad man vill, inget är hugget i sten, man får ändra sig, och ändra sig en gång till och en gång till. Måste bli bättre på det, att inte göra koncept så vattentäta och hårda att de blir helt oföränderliga. Jag får ändra mig. Nu känns det bättre.

Denna bilden ska jag kolla på varje gång jag bara vill mysa in mig i känslan av att leva.